Dumpad
Jag läste en artikel på www.aftonbladet.se om en sajt där den som blivit dumpad kan älta i tid och otid tills smärtan har gått över. Jag önskar den hade funnits för 5 år sedan då jag blev dumpad. Dock blev jag dumpad av en man jag bara träffat en gång vilket man kan tycka inte är så farligt. Det farliga med honom var att jag blev besatt. Besatt av ett utseende, hans bekräftelse och tappade all min kraft för alla mina tankar gick till honom. Det tog mig 2 år att bli fri värsta smärtan, en smärta som konstigt nog inte gjorde mig ledsen för den uteblivna kärleken utan smärtan av att han inte ville ha mig. Var jag så dålig människa?
Vi träffades en tidig morgon den 1:a oktober 2004 och gick en promenad, det var vid halv 7 tiden och solen var just påväg upp. Vi pratade om allt och påväg hem såg vi regnbågen som glittrade på himlen och jag var helt såld på honom.
Vi hade pratat på www.vildawebben.se och sen även på MSN. Vid två tillfällen hade jag träffat honom ute på krogen då vi mest bara sagt hej och jag borde insett redan då att intresset var lågt från hans sida eftersom hans vänner väntade på honom och han kunde inte prata mer med mig, som han då sa. Hursom... jag fick tillfälle att gå denna promenad med honom i mer än en timme och när vi skildes åt kramade han mig utan att jag var beredd. Det kändes som att jorden stannade. Jag hörde inte längre trafiken, jag såg ingenting, jag kände bara denna tunga, varma kropp som sög energi ur min kropp. När jag körde hem igen var det som att allt var dött. Jag kunde inte tänka, inte fokusera och efter det var sig inget längre likt. Jag blev inåtvänd och började skriva i en fanatisk form, ord till honom, ord till mig själv och sen började en resa i mitt inre.
Han i sin tur "försvann" han fanns på msn men vägrade prata med mig. Jag såg honom så han fanns men han var onåbar. Jag grät och vägrade släppa tanken på att han ville ha mig vilket ledde till att jag gick ner mig i skit och jag blev en stalker via sms och mail. Jag mår bara dåligt när jag tänker på det så allt får stanna här :-)
Idag är min man kollega med den där mannen *skrattretande* Tur är väl att jag berättade allt för min man så han kan historien vilket ledde till att en dag på lunchen så hamnade dom vid samma bord och promenadmannen frågade hur det var med frugan (mig) Min kärlek svarade att det är bra, men hon har lite ångest för det som hände, åsså log han. Promenadmannen fäktade bort det hela och sa att vi var nog bägge i kris och sökande.
Det var promenadmannens syn på det hela, för mig var det 2 års elände för att jag själv spräckte drömmen om "drömmannen" så min egen uppbyggda illusion sprack och det är då tufft att inse att nu får jag vända blad och göra något annat vilket jag gjorde. Jag började ägna mig åt mig själv. Målade, läste och försökte gå vidare. men jag vet att jag kommer att träffa honom igen och jag ber till Gudarna att knutnäveslaget i magen inte ska komma, min inre ångest för det som hände.
Välj www.dumpade.se när du förstår att det är över, jag lovar, du behöver älta :-)
Vi träffades en tidig morgon den 1:a oktober 2004 och gick en promenad, det var vid halv 7 tiden och solen var just påväg upp. Vi pratade om allt och påväg hem såg vi regnbågen som glittrade på himlen och jag var helt såld på honom.
Vi hade pratat på www.vildawebben.se och sen även på MSN. Vid två tillfällen hade jag träffat honom ute på krogen då vi mest bara sagt hej och jag borde insett redan då att intresset var lågt från hans sida eftersom hans vänner väntade på honom och han kunde inte prata mer med mig, som han då sa. Hursom... jag fick tillfälle att gå denna promenad med honom i mer än en timme och när vi skildes åt kramade han mig utan att jag var beredd. Det kändes som att jorden stannade. Jag hörde inte längre trafiken, jag såg ingenting, jag kände bara denna tunga, varma kropp som sög energi ur min kropp. När jag körde hem igen var det som att allt var dött. Jag kunde inte tänka, inte fokusera och efter det var sig inget längre likt. Jag blev inåtvänd och började skriva i en fanatisk form, ord till honom, ord till mig själv och sen började en resa i mitt inre.
Han i sin tur "försvann" han fanns på msn men vägrade prata med mig. Jag såg honom så han fanns men han var onåbar. Jag grät och vägrade släppa tanken på att han ville ha mig vilket ledde till att jag gick ner mig i skit och jag blev en stalker via sms och mail. Jag mår bara dåligt när jag tänker på det så allt får stanna här :-)
Idag är min man kollega med den där mannen *skrattretande* Tur är väl att jag berättade allt för min man så han kan historien vilket ledde till att en dag på lunchen så hamnade dom vid samma bord och promenadmannen frågade hur det var med frugan (mig) Min kärlek svarade att det är bra, men hon har lite ångest för det som hände, åsså log han. Promenadmannen fäktade bort det hela och sa att vi var nog bägge i kris och sökande.
Det var promenadmannens syn på det hela, för mig var det 2 års elände för att jag själv spräckte drömmen om "drömmannen" så min egen uppbyggda illusion sprack och det är då tufft att inse att nu får jag vända blad och göra något annat vilket jag gjorde. Jag började ägna mig åt mig själv. Målade, läste och försökte gå vidare. men jag vet att jag kommer att träffa honom igen och jag ber till Gudarna att knutnäveslaget i magen inte ska komma, min inre ångest för det som hände.
Välj www.dumpade.se när du förstår att det är över, jag lovar, du behöver älta :-)
Kommentarer
Trackback
