pointme

Var ska jag börja?

Döden hemsöker oss... igen. Blir det någonsin nåt man vänjer sig vid?
Första gången jag var i kontakt med döden var när jag jobbade inom åldringsvården i början på 80-talet och det blev något ganska så naturligt.

Min mammas död var frukansvärd, värre ä min fd.svärfars. Rädslan som spred sig av ensamhet tog lite tid att bearbeta.

Nu står vi på kanten igen, denna gång är det min mans pappa som just nu ligger nedsövd med halva hjärtat intakt, cancer, dialys och diabetes så hans ålder ger ju dåliga odds.

Telefonen ringer med jämna mellanrum och hans syster förmedlar vad som händer. Vi hör mest gråt och klagan och det är tungt att vi inte är där och stöttar mor. Vi kan bara vänta... natten blir kanske hans sista.

Sen vänder jag på myntet och nu kommmer några att förfasa sig men för mig är det min sanning. Vad skönt för honom att slippa plågan och jag kan känna en glädje i att han får möta vår skapare. Min inre bilder av ljus och glädje. Jag känner ingen egentlig sorg för han har fått leva ett liv med familj och kära tätt intill. Varför sörja någon som har levt?

Det är värre att sörja en människa som gått som en levande död i hela sitt liv.. min mor t.ex. En människa som hela tiden bara strävar efter ytligheter och tror att lycka är pengar och skönhet.

På min stora dag, min födelse i ljusets rike, så hoppas jag att de som tyckt om att jag har levt, dansar och sjunger, dricker och äter och framförallt... skrattar!

Vi ses ju snart igen.