pointme

10 år har gått sen milleniumskiftet och jag lämnar ytterligare 10 år bakom mig. Konstigt, men det är dessa 10 årens nya år som jag minns bäst av alla, då man stog mitt i livet och hade en hel del bakom sig men fortfarande så mycket kvar.

Du kanske säger, ja, men du har hur mycket till framför dig men vad skulle det vara? Jag känner att jag har nått alla milstolpar som jag har strävat efter och nu är det bara en färd fram till pensionen.

Under tiden hoppas jag på barnbarn, att möjligen få annordna någon av mina söners bröllop med kvinnan de älskar. Möjligt att jag har en milstolpe kvar inom mitt arbete, där jag blir ansvarig igen, det känns så, brukar bli så, för jag är en arbetshäst.

Jag tycker om små steg, mot stora ting, några få mål under åren, men med stora upplevelser. Närmast står en resa, en weekend med min man i den kungliga huvudstaden och jag ska nu börja titta efter teaterbiljetter eller någon konsert.

Det är det jag tänker ägna mina år fram till pensionen med Jag ska bara njuta av livets godsaker i kultur och musik. Jobba för att ha mitt sociala umgänge, fröjdas i galenskap med min man och ta vara på de sista ljuva åren.

Om 6 månader är jag inte ekonomiskt ansvarig för sista barnet heller, navelsträngen är då totalklippt och knuten till en riktig knop. Inte ens något dåligt samvete föreligger som skulle få mig att öppna börsen för andras dumheter.

Det är min tid nu - mina kvarvarande 20 år.
 
Livet kallar hela tiden.