pointme

Överlevnad.

Det är vad allt handlar om. Viljan att leva. Att ha hopp och en tro på något bättre än där man befinner sig. Man går ibland in i olika öden med öppna ögon men med stängd magkänsla och det resulterar i att man hamnar helt snett. Sen kommer förnekelsen, förnekar man har det inte hänt men någonstans ligger det och pyr.

Det är det jag kallar lik i garderoben. I kvällens film vi var och såg på bio Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson kom kommentaren att alla bär på hemligheter. I mitt fall är det inte så. Jag har öppet pratat om alla mina dåvarande hemligheter och när jag insåg att en hemlighet inte alltid är en smaskig nyhet för någon annan utan en ren självbevarelsedrift, en hemlighet för själen, en hemlighet som gör att hjärtat går i bitar om man visar att man gjort något som man rusat in i utan att följa sin magkänsla, det är smärtan. Inte att någon får reda på den utan att man själv måste se sin hemlighet.

Det är då vrålet kommer, bröstet som slits itu och ut strömmar en cirkel av ond energi som på alla sätt måste få komma ut och sprider sig som eld till var och en som möter den. En skärseld. Allt stannar upp, man börjar gå i cirklar, man snurrar och vrider, vänder och annalyserar. Ord i gåtor. Gåtan kan man bara lösa själv, för den finns där inne, i den hemligheten som du bär.