pointme

Det draggas för fullt i Umeåälven. Jag och kärleken cyklade iväg till Ica Maxi på Strömpilen för att handla snus och röra lite på oss. När vi kom ner på cykelbanan vid kajen så var det fullt pådrag av polis och avspärringar. Eftersom polisbåten var ute så antog vi att det handlade om någon drunkningsolycka vilket bekräftades när vi kom hem och läste lokala tidningen.

Antingen är jag totalt känsloförstörd eller så har jag något annat fel för jag kan inte ens känna att det är hemskt. För mig är döden inte längre något skrämmande utan snarare en befrielse från plågor. Min mors självmord 2004 sitter djup i mig och jag har aldrig känt sån smärta någongång, som jag gjorde då. Jag kände mig totalt utelämnad, övergiven och tryggheten slogs undan mina fötter. Än om jag och mamma inte alltid var de såtaste vänner så var hon ändå den ende vuxne jag hade i mitt liv.

Jag är också äldsta barnet i syskonskaran så jag tog självklart på mig ett ansvarstagande, vilket jag även gjort tidigare medans mamma levde eftersom hon själv var väldigt ostabil psykiskt. Hennes död var slutet på en oro för mig, oron över hur hon mådde och hur hon levde. Idag kan jag tänka tillbaka på minnen med henne som var goda och jag önskar bara att hon hade fått träffa min fina man.

19 september ska jag på en heldag med Terry Evans och då vet jag att vi ska sitta i seans. Jag hoppas få kontakt med mamma för att få svar på några frågor som jag har.