pointme

Tänk så många gånger barnen var mörkrädda och inte ville sova ensam när de var små. Det var spöken i garderoben, spöken i hörnen och ja, det var spöken varje natt. Ett av mina barn var extra känsligt när däremot det yngre barnet istället pratade om sin Joel. Joel var med överallt, Joel satt på hans axel och de pratade med varandra om viktiga saker. Joel var t.o.m med oss på semestern till Spanien och genom alla år han fanns där så hade vi en till familjemedlem.

Jag tänker ofta på Joel för han var verklig i min sons ögon, hans sätt att prata med honom har jag idag efter min egen självupplysning förstått att han var precis så verklig som han sågs. Andevärlden i ett barns ögon kan vara både skrämmande och en lustfylld upplevelse, eller är det just det ensamma barnet som skapar sin egen kompis? nä, jag tror inte det. Med tiden blir man äldre och normen, miljön och andra människors uppfattningar och skratt kan tysta barnet och kompisen försvinner ledsamt. Men han är aldrig helt borta för ängeln skyddar och finns där.