pointme

Min kärlek har varit drogfri i 2 år idag. Två år där jag väntat på ett återfall av något slag, alkoholen, spelandet eller rökningen. Jag minns dagen som om det var igår, dagen då jag bestämde mig för att ge honom ett ultimatum eller bryta med honom helt trots att vår kärlek fortfarande var så ung. I hans missbruk såg jag en lögnare utan dess like, en lögn som han själv inte förstog att det var det han speglade utåt till andra människor, men det är ju så att det man ljuger om för andra är precis det man själv inte vill se för då måste man ta ställning till om det verkligen är så här jg vill leva. Det är svårt för dom flesta, har så varit även för mig fast i andra avseenden än alkohol.

Jag gav honom 6 månader att bli helt alkoholfri på för att jag skulle gå med på att gifta mig med honom eftersom jag hade tackat jag till hans frieri ett halvår tidigare. Han klippte allt ! Vi städade upp hans lägenhet och gick igenom tänkbara gömmor där han kunnat lämna vin för nattliga besök utan min vetskap och efter några nätters frossa och svettningar i min säng kunde jag komma så pass nära att healingen skulle ta det avgörande steget för att få vingudinnan ur hans kropp.

En intensiv handpåläggning, så till den grad att det kokade i mina händer, hålen som bara öppnar sig i handflatan och gnistrorna som smäller mellan hudvecken. I mitt stilla förstånd ser jag hur hon vandrar upp från ingenstans, hur hon rider hans kropp som den satans mara hon är och poff var hon borta och kärleken vaknade. Hans förvånade min när han tittar på mig och säger, det känns som om något har lämnat min kropp. Jag bara log.

Sen den dagen har hon inte varit på besök och jag är tacksam för varje dag som går utan att hon kommer för att ställa till oreda i vårt liv igen.