pointme

Jag är så tacksam för var dag och jag tänker på mitt liv med min man och hur skört allting är. Det var längesen jag kände rädsla, en rädsla för hur jag ska klara en dag utan honom. Han har varit och är min stöttepelare på mitt känslomässiga plan och det finns ingen, ingen man som förstått mig så som han gör. Han läser mina tankar, han ser och han berör det innersta i min innersta kärna av själen.

Jag har en obehaglig känsla av att jag kommer att bli ensam kvar av oss två den dagen min mamma och pappa kallar hem honom. Ensam blir man den dagen ens älskade dör, barnen har sitt och jag vet att det blir så... jag har sett det så många gånger.

Jag må vara dum men jag tänker alltid på hur jag ska ta mig fram när jag blir lämnad och förmodligen är det däri min rädsla att inte skaffa på mig materiella ting utan försöka hålla mig lågt för att mäkta med allt vad det innebär. Jag tänker på hur jag kommer att bo i min ensamhet, hur jag ska klara mig med pension och hyra för det går inte att förneka att man har det bättre då man är två.

Djupa tankar men så är det om man vill se verkligheten och våga facea den. Rädsla blandat med styrka.

Jag hoppas få många år med min älskade och att jag får somna in i hans famn för kärlek är den absolut största smärtan i livet och jag vet att jag klarar av den men jag vet inte hur många gånger.