pointme

Jag är en älskad kvinna och den känslan, den mjuka stråfen i mitt huvud får mig att må så bra. Min man har i snart 4 år, varje morgon lämnat ett kärleksbrev till mig på köksbordet. I början gjorde han alltid min frukost men jag bad honom i många omgångar att inte bry sig om det utan jag kan själv :-) Nu dukar han bara och kokar ett ägg till mig *ler*

Men åter till detta lilla brev som ändå är så stort.

Jag var pessimist i början och tänkte att han slutar snart, men ett år gick, sen nästa och nästa och jag börjar nu inse att detta är här för att stanna. Det har hänt att han glömt det när han varit sen på morgonen och jag kom på mig själv med att jag saknade det, mycket!

Det jobbiga är, nångång tar det ju slut och då blir hans märke så verkligt att han är borta. Det är det som jag alltid varit så rädd för i mitt tidigare liv, att känna kärlek, för då blir smärtan så stor då den är borta. Däremot har jag gett allt jag har för att ingen ska glömma mig men faktum är att man glöms bort av de som inte verkligen älskar.

Jag har däremot fått veta att mitt ex, äntligen uppskattar sin nya kärlek och de åker regelbundet bort på små minisemstrar och jag är så glad att han vaknade, att han uppskattar och förstår vad det är han kan förlora. I helgen fyller hans nya kvinna 40 år och jag ska självklart gratulera henne, hon är en fin kvinna och bra för honom. De har varit tillsammans i många år nu. Jag är däremot glad att jag valde att vara singel i många år efter vår separation, för den tiden behöver man för att hinna ifatt sig själv.

Sen vill jag självklart förmedla länken till storbloggerskan i byn där jag bodde :-) För där står tiden stilla *skrattar*
www.mejan.blogg.se och så passar jag på att säga, ja, tanka bilen!