880902 kl 14.17


Min älsklingsman har varit på vinden och gått igenom lådorna med böcker för att hitta min bok. Han gör då allt för mig. Tack älskling, nu kan jag berätta om lilleman som idag fyller 21 år.

Grattis på födelsedagen Henrik!

Ur min livsbok.

Vår lille älskling har kommit till världen.

Allt startade torsdagen den 1 september kl kvart över sex på morgonen. Pär hade farit på jobbet jag fick så himla ont i ryggen så jag var tvungen att gå ner och äta lite för att sträcka ut mig. Ondheten blev bara värre så när klockan var kvart i 8 började jag ta tid på värkarna, då var det 10-12 minuter emellan. Jag satte mig ner med stickningen och inväntade att något skulle hända.

Kockan halv 9 blev det 6 minuter emellan värkarna och då ringde jag till Ann och frågade om det kunde ha starta och det hade så jag ringde Pär och sa att nu fick han komma hem för det var på gång. Jag ringde BB i Lycksele och frågade om jag skulle komma ner men eftersom det var 4 veckor kvar innan utsatt datum så tyckte barnmorskan att jag skulle lägga mig ner och vila för att se om det skulle avta. När klockan var halv tio så hade jag fortfarande värkar så jag ringde igen och då sa dom att jag var välkommen ner till Lycksele. 10 mil att köra!

Halv tolv var vi framme. Det första dom gjorde var att kolla hur öppen jag var och det var 3cm. Sedan fick jag ligga med en CTG apparat som registrerade mina värkar och barnet hjärtljud. Sen var det bara att vänta men ingenting hände. Jag gick med 5 minuter mellan värkarna fram till 23.30 på torsdagkväll då fick jag en spruta petidin för att jag skulle få sova men de sa även att värkarna kunde komma tätare och de blev 3 minuter mellan varje.

Jag var vid det här laget rejält trött och hade förbannat ont. Inget hände på hela natten så kl 11 fredag förmiddag den 2:e var jag bara öppen 5cm och tröttheten höll på att ta kål på mig så värkarbetet började avta. då gick barnmorskan och hämtade läkaren och han undersökte mig och ordinerade att dom skulle sätt adropp och äntligen hände det något. Det gick av bara farten. Jag minns att två av värkarna var så fruktansvärda att jag bara skrek till Pär att ringa på klockan så jag skulle få något smärtlindrande. En till spruta petidin och jag öppnade mig dom sista cm som var kvar och jag fick börja krysta.

Jag var då så trött att jag hade ingen ork kvar så en av barnsköterskorna fick lägga sig på min mage och hjälpa till att trycka ut honom. Pär var underbar och smekte mig, torkade mig med en kall handuk för jag var svettig och tillslut låg det en blå skrikande bebis på min mage och jag hade blivit mamma för första gången i mitt liv.

Jag blev sydd och sedan fick jag ligga på en sal för 2. Pär var hos oss till sent på fredag kväll. På natten fick jag så jäkla ont i magen att jag kunde varken ligga eller sitta, allt bara vred och värkte. Jag trodde det var eftervärkar eftersom man kan få det, så jag fick 2 sömntabletter, en valium och ett annat preparat för att skulle kissa och sedan få sova ut men varken det eller det andra hände. Jag fick bara mer ont så på lördag förmiddag bestämde dom sig för att jag skulle få satt kateter så dom kunde tappa mig och det blev rejält gjort. Dom tömde mig på 2 liter urin. Blåsan ska normalt inte rymma mer än 1.5 l så jag blev som en ny människa på en halvtimme.

Nackdelen med att bli tappad är att oftast får man urinvägsinfektion och såklart drabbades jag av det så det fölöpte ytterligare en natt med ett kutande på toa, några kissdroppar och det sved förjävligt så vid 5-tiden på söndagmorgon fick jag 2 distalgesic och det släppte. Vid 12 började det om igen och jag tog 2 tabletter till men då blev jag lullig. Tydligen var det super för sedan dess har jag inte haft ont.



35 timmar.
Av mitt liv.
För att ge liv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0