pointme

Det har hänt mycket runt mig de senaste veckorna och jag får hela tiden nya "ängla" ansikten som visar sig och det är min mors kanal jag mest känner av. Ett vänskapsband bröts för en tid sedan och med den även några kompisar, inga djupa sitta och dricka vin eller trösta på axeln vänner utan internetkompisar som jag inte träffat. Alltid tas det parti för någon, så även i det vardagliga livet. Vid skilsmässa brukar man se vilka som verkligen är ens riktiga friends.

I torsdags morse, påväg till jobbet så gick jag ganska raskt och försjunken i mina tankar när jag plötsligt hör en röst som ropar mitt namn. När jag tittar upp ser jag Liselotte, en go och rar väninna till min mor. En kvinna som jag träffade mycket när jag var runt 10-15 år och hon kände igen mig. Vi surrade lite och jag berättade om flytten och hon önskade mig så mycket lycka till. Varför skulle jag träffa just henne en sista gång innan jag lämnar Norrland? Jag själv tror hon var sänd från ovan.

När jag loggade in på facebook på torsdagskvällen så har jag fått ett meddelande från min plastkusin, att hennes mamma fyller 70 år och har valt att fira den i stan. Kusin vitamin frågar mig om jag vill vara överaskningsmomentet på festen och jag blev så innerligt glad! Min plastfaster som alltid hade dörren öppen och varm, god gröt dom gånger mamma fick tuppjuck och kastade ut mig och låste dörren eller då hon mådde så gräsligt dåligt så hon bara låg i sängen hela dagen. Min plastfaster Britt-Inger har gjort mycket fint för mig och henne ska jag få träffa idag, det är säkert 8 år sedan sist.

Vad var det som gjorde att kusin vitamin tänkte på mig i denna stund så att hon hörde av sig för att låta mig vara med i familjesammankomst? Jag tror det kommer ifrån ovan.

Jag tror... att... det man försöker göra gott i livet, att man verkligen anstränger sig för att göra det absolut bästa för andra människor, inte för mig själv utan för andra... det kommer tillbaka i olika form. Jag tror att det styrs av våra icke jordbundna döda anhöriga som vill hjälpa oss att se det vackra, det lilla och det enkla i vad ordet kärlek. Ett leende, en gammal bekantskap, en förlust av en vän, allt ska forma vår tanke till att tänka ödmjukhet inför andra och livet, och mig själv.



Det var som det var mor, men jag slutade ändå aldrig älska dig. Du gav mig en tuff uppväxt men å andra sidan gav du mig en enorm själslig kraft. Tack för att du vakar över mig och låten är till dig. Jag förlåter dig för allt.