Omen eller föraning?

Klockan är snart halv fem på morgonen och jag har vaknat med ett ryck och en följetong av bilder av min fd. svärmor. Varför i all fridens dagar är det hon som denna natt huserar i mina tankar och varför har jag inte städat bort henne tidigare?

Nu tänker jag göra det.

Jag minns mina fd.svärföräldrar mycket väl, de blev min sk.svärföräldrar redan när jag var 14 år då jag träffade min fd. man. Vi kan kalla henne för M och han för S. Jag var 14 år och växte upp i en familj som inte var som alla andra för där härjade både alkohol och psykisk sjukdom vilket då ansågs vara patrask. Det fick jag även höra av S efter ett samtal med min fd. man där han ansågs skulle ta avstånd från mig. Nåväl, det var då... jag var inte van att få speciellt mycket presenter eller saker av någon så att jag under 25 års tid som svärdotter till de paret, inte blev uppvaktad vid födelsedag eller jul var för mig inte så konstigt, jag var ju ingen. Jo, jag minns en födelsedag, då jag fyllde 30 och jag fick ett smycke av M i tenn och jag blev uppvaktad av henne och min fd. svägerska. Henne vet jag inte om hon dyker upp i min tanke alls för den människan, ja... nä.. det finns inga ord.

Jag känner att det är en aggression i mig av sorg och dålig relation till min fd.mans släktingar som jag helt enkelt bara vill få ur mig.

Mina fd. svärföräldrar, som förövrigt bara är en kvar i livet. S dog under tiden jag fortfarande var gift med P och det var ytterligare en händelse som fick mig att förstå vilken familj jag var i. De hade massor av pengar, vilket kom fram i bouppteckningen men de var totalt känslokalla vilket speglades i deras två barn som startade ett praktgräl och fast de bara var 2, fast deras föräldrar hade dubbelt av allt så de fick ärva, så kom de i konflikt. Jag höll mig utanför och betraktade bara läget och när min egen mor dog så var vi tre halvsyskon som delade på det som fanns, i tårar, med känslor och inte ett gräl uppstog.

Jag tror det är här som min vrede, eller snarare besvikelse över den svärmor jag en gång hade i 25 år ligger bottnad. Att jag hjälpte henne med både fönstermålning, tapetsering, städning, tröst, papper vid S död och att jag brydde mig av medmänsklighet var inget som var av värde för henne, för den dagen min mor tog livet av sig hörde jag inte ett ord från henne. Jag och P låg iof i skilsmässa men jag hade ändå gått i huset sen jag var 14 år och nu var jag 37 då mor dog.

Inte ett telefonsamtal med lite kondoleans, inte en blomma till begravningen, inte ett uns av känslor att, jag tänker på dig. Det var det mest elaka hon gjort mot mig någonsin och sen den dagen har hon inte funnits för mig. Jag har ibland mött henne här i stan med hennes syster men faktum är att jag har vänt bort huvudet och inte sett henne, för vad skulle jag säga? Att jag är besviken på henne? möjligt, men vad tjänar det till?  Där kan man se hur en skilsmässa resulterar i att föräldrar alltid tar sitt eget barns parti och det är kanske så det ska vara?

Min äldste son har en flickvän som det varit slut med under en period men jag tycker om henne för den hon är och har ändå velat hålla en kontakt, jag har läst hennes blogg och jag har erbjudit henne att komma till oss trots att hon inte varit tillsammans med min pojke, för jag gillar henne.

Men jag får allt bara acceptera att patrasket som M och S:s son tog hem, var aldrig i gode ögat, jag var helt enkelt inte svärmorsdrömmen.

M är gammal nu, hon är över 70 år och fyllde år den 19 januari, närmare bestämt 72. Jag undrar om hon minns när jag fyller år? förmodligen inte och smycket jag fick när jag fyllde 30, ja, det har jag gett bort. Varför behålla sånt som bara påminner en om någon som jag inte betydde något för?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0